Blogg

Det sitter i huvudet.

…det brinner i låren. Jag tar i, flåsar och spottar slem. Ett till varv, och ett till. Varje pedalvarv kräver sin koncentration. Jag vet att jag måste fortsätta, nu eller aldrig. Jag tänker en kort stund att jag leder men slår bort tankarna. Skit i det, trampa bara! Petar i en tyngre växel och tankarna hamnar i de brinnande låren igen. Jag är i form och vågar ha ont. Låren får jobba hårt och jag känner den härliga värmen innefrån musklerna. Värmen sitter djupt, hela muskeln tar i. Jag slår en blick över axeln, ingen där, och fortsätter mitt rundtramp med full fokus framåt igen. Jag hinner inte kolla bakåt tänker jag. Bättre att satsa framåt, jag kan inte påverka dem bakom. Ett varv i taget. Framåt.

Det börjar luta emot. Allt eftersom brantar det på. Jag måste växla ner. Nej det gör vi inte, säger huvudet. Vi håller farten uppe. Det blir jobbigt på ett nytt sätt, ett sätt som jag gillar. Jag är stark uppför. Uppför är min grej. Jag älskar backar. De svidande låren gör inget i backar. Bara det lutar emot så är jag lycklig, en hatkärlek. Jag önskar att jag vore uppe men njuter även av stigningen till fullo. Tar kortaste vägen i serpentinerna. Kortaste vägen är alltid snabbast tänker jag.  Jag tycker mig börja ana krönet. Jag ställer mig upp och sprätter iväg. Syran stiger och hjärtat dundrar. Tar en glimt över axeln och ser ingen, skönt.

Kollar framåt igen och vägen är rak och platt. Jag passerar ett kilometersmärke samtidigt som jag ser mina konkurrenter kring mig. Det går fort. Jag är i utbrytningen. Jag blir besviken över min förlorade bergsmålgång men hinner inte tänka mer på det. Måste hålla hjulet framför. Vi passerar sista kilometersmärket. En minut smärta kvar. Jag sitter perfekt, på sjunde hjul. Alla är på ett led. Jag kan inte hålla mig från att kolla på klockan. Det går fort. Du måste vara kall. Får inte ta vind för länge. Jag är framförvarande cyklists skugga. Ligger klistrad på hans hjul. Pulsen är hög. Jag är ivrig men intalar mig att vara lugn. Idag är jag en vinnare. Jag skall ta spurten.

Ett välbekant flås hörs. Alltid samma. När spurten närmar sig kommer alltid flåset smygande. Det är en kamp. Jag mot det välbekanta flåset från Hymerbossen. Jag vet att han är stark. Han är min vän och min fiende. Jag kan inte förlora. Jag måste ta i. Växlar ner, gör mig redo. Tar sats och skjuter iväg. Motivationen i att slå flåset får mig att flyga fram. Jag är odödlig. Jag börjar ana ett framhjul till höger om mig. Det kommer närmare. Ta i mer. Sista metrarna. Jag överlevde. Jag vann. Jag är yr. Sluter mina ögon. Allt är svart. Hänger över styret. Orkar inte le. Bara flåsar. Benen smärtar. Tiden flyger iväg.

Pip. Pip. Pip. Jag rycks upp. Vaknar till. Vilken härlig dröm. Jag älskar att vinna. Vill somna om. Tittar upp och ser mig sitta på monarken. Sista pipet. Fyra minuter kvar till vila. Klockan är min fiende. Tre intervaller kvar. Jag hatar fyraminutare…

Om inte tankekraften räcker till krävs annan starkare motivation!

One thought on “Det sitter i huvudet.

Comments are closed.