Blogg

Rapport från Mallis!

Så var det dags igen! Knappt hann jag packa upp väskan från Gran Canaria innan det var dags att packa den igen – denna gång med destination Mallorca och i sällskap av två junisar – den ena jämngammal med mig och den andra 25!

Väl på ön hämtade jag ut min hyrcykel, en Ridley Fenix SL, varefter vi mötte upp med lagets nyförvärv Isac Lundgren som var där i sällskap med några andra svenskar, och gav oss ut på första rundan för veckan. Hem kom vi några timmar senare, vissa mer trötta än andra..

Vi erfarna Hymeriter som sedan länge insett att kolhydrater, fett och protein en masse är utmärkta grundpelare för en hård träningsvecka gav oss genast ut på stan och inmundigade varsin kebabtallrik. Även om Victor var svårövertalad följde han med – han ville ju inte förstöra undertecknads 19-årsdag! Det visade sig senare att kebabhaket skulle bli välfrekventerat under veckan..

Med kebaben följde även vissa gliringar från de andra svenskarna nästa dag. För att kontra dessa bestämde sig Hugo och Victor för att lämna gruppen för att skarva rakt upp mot bergen, täckta av oroväckande mörka moln. Solskenscyklist som jag är valde jag att hänga på resterande svenskar och fortsatte på platten (dock med ett besök i Randa-backen).

Utsikten från Randa får en att bli from som ett lamm!

Hugo och Victor överlevde glädjande nog bergen och kom hem någon timme efter mig, vilket firades med en gourmetmiddag bestående av Eroski Basic-pasta och Eroski Basic-tomatsås (som mer liknade ketchup, både till konsistens och lukt).

Dessa två inledande dagar följdes av två där vädret svek oss rejält, med ihärdigt regn och kyla. Därför var vi extra taggade på att besöka bergen på riktigt för första gången när det väl blev uppehåll på den femte dagen! Vi gav oss ut med en vattentät (trodde vi) plan om att köra på platten till Inca, sedan upp mot Lluc för att sedan följa bergsvägen bort till den fantastiska backen Sa Calobra för att köra en maxintervall där. Om vi överlevde maxintervallen skulle vi fortsätta att följa bergsvägen västerut över Puig Major och sedan köra hemåt.

Problemet med planer är bara att det finns mängder med faktorer som spelar in – däribland vädret. Redan när vi började närma oss bergen och lämnade resten av svenskarna (som återigen valde det säkra kortet att hålla sig på platten) började mitt solskenscyklist-sinne ana oråd när jag såg mörka moln och snö på bergstopparna. Det vita på bergstopparna förklarade Victor och Hugo med att “Det är bara vita stenar”, men jag var inte helt övertygad..

Notera de “vita stenarna” på toppen

Ju högre upp vi kom desto kallare blev det, men än så länge var det uppehåll, så vi fortsatte upp mot Lluc. Väl i backen kördes det på friskt för att hålla värmen (även om den som var snabbast för dagen blev besviken när han insåg att Brengdahl var snabbare på Strava). Uppe på toppen av backen kom dagens första dilemma – skulle vi fortsätta enligt plan eller vända ner till platten direkt? Eftersom ingen ville vara den som sa nej fortsatte vi enligt planen, vilket vi fick ångra redan inom några minuter när det började dugga lite lätt. “Det går säkert över” tänkte vi och fortsatte mot Sa Calobra, men snart ökade regnet i intensitet och teorin gällande vita stenar krossades när vi såg snön på nära håll samtidigt som min Garmin (jag har skaffat en ny sen förra inlägget!) visade runt 0 grader.

Jag och Hugo stannade under ett träd och tog på oss alla extrakläder vi hade med medan Victor, för att citera honom själv “ ska bara ner och vända så jag håller värmen”. Jag och Hugo stod under trädet i minst 10 minuter, och medan regnet övergick i hagel övergick vår storslagna plan snabbt till hur vi skulle komma tillbaka till macken vi sett vid toppen av Lluc-backen, 5 kilometer bort, utan att bli alltför blöta och kalla.

Vi skrev ett meddelande till Victor och lämnade trädets skyddande trygghet ut i hagelregnets värld. Väl vid macken satte vi oss i inne i värmen och bävade inför tanken att köra en utförslöpa på ungefär 600 höjdmeter i regn och kyla.

Samtidigt som vi åt Bocadillos visade det sig att Victor hade trott att han mött oss när han skulle cykla tillbaka till trädet vi stod under, varför han följde den ursprungliga planen och helt sonika cyklade uppför Mallis högsta berg Puig Major medan barnfamiljer kastade snöbollar omkring honom. Hur han överlevde utförslöpan i hällregn och med kläder anpassade för 10-15 grader varmt är det ingen som vet, men när vi väl mötte honom igen efter några timmar var han väldigt glad att se oss..