Blogg

Grannskapets dåre


Enligt de infödda linköpingsborna så är mars en månad då våren anländer, temperaturen stiger över underställsgränsen och cyklister börjar åka slalom mellan östgötaslättens koblajor i jakt på tävlingsform. Detta är ett samband som har en väldigt god funktion för livet utanför cykelstassen, då ”vanligt folk” ser oss ute på slätten och då ser cyklister. Några känner igen klubbtröjan, några ser bara att kläderna är tighta och ser inte skillnaden på vett och etikett cyklister emellan. Vi är avpersonifierade och är för de allra flesta just bara ”cyklister”. Inte 2018.

2018 har vi en vinter så ihärdigt håller tag i Östergötland. Minusgraderna och istäcket gör att drömmarna om cykeltävling på racer just är drömmar, och förberedelserna för säsongen görs i en källare tätt emellan grannarnas förråd. Ventilationen som bjuds är driven av bakhjulets snurrande och av enstaka grannars svängande i källardörren. Det paradoxala med min mörka källare, där ljuset slocknar var femte minut, är att här kan jag inte gömma mig i att bli sedd som endast cyklist. När jag sitter i min mörka källare, är jag blottad och igenkänd av de som tar källarvägen ut ur huset. Jag är inte bara en cyklist med tighta kläder. Jag är en person med ett namn, en adress och jag får konstiga blickar av grannarna, som ser frågande ut. De allra flesta tänker nog att jag är konstig och att min trainer för ett brummande oväsen. Någon enstaka kanske ser min strävan efter ett mål och är förstående till varför jag sitter där. De flesta tittar dock förvånat och himlar med ögonen och går vidare. Här, i min källare, så är jag inte bara cyklisten, här är jag grannen som är lite knäpp. Men jag kan ta det. Det är inte omöjligt att de har rätt.

Jag har dock ett stort fan i huset, och då menar jag varken fläkten framför cykeln eller min sambo, utan grannens lilla grabb som kanske snart är två år gammal. Han har precis börjat gå själv mellan huset och bilparkeringen, och denna veckan så satt jag och trampade i källaren när han gick förbi. Föräldrarna gjorde som de flesta, och blickade snabbt in mot hörnet där jag satt medan de gick vidare ut, men grabben blev kvar. Han stod där och tittade, pekade och ögonen blev större och mer intresserade för varje sekund som gick. Jag sa ”hej” och vinkade. Eller så kanske jag halvskrek, är lite osäker då jag hade Sabaton på hög volym i öronen och pulsen slog i dubbla takten mot musiken. I vilket fall så kände sig grabben välkomnad och gick lite närmare, pekade på cykeln och log.

I skrivande stund så snöar den ymnigt utanför fönstret, och vintern verkar stanna i några dagar till. När snön till slut ger sig och låter våren komma fram, så blir det lugnare i källaren och jag blir åter ”bara en cyklist” för de allra flesta. Jag kommer vara lyckligt ute på vägarna, samtidigt som en liten grabb kanske tar omvägar genom källaren ut till parkeringen och letar efter den där roliga typen som cyklade utan att komma någonstans..