Blogg

Familjesemester & drömmar om proffsliv

Några av de vassaste konkurrenterna laddar inför säsongen genom flitigt utlandstävlande. Flera av mina lagkompisar åker till Danmark för att hitta tävlingsformen (alternativt dö kantvindsdöden). För egen del har vi tillbringat påsken med familjesemester på Mallorca. Till skillnad från min gode vän Mathias, som jobbar som guide och lotsar de snabbaste cykelgrupperna runt hela ön så trampar vi utan annat resesällskap.

När familjen är med så får hänsyn tas så att alla blir nöjda. Det har i år inneburit flera heldagsexpeditioner med minst lika långa cykeldagar som under elitlagets träningsläger på Gran Canaria men med betydligt mer rast- och fikatid, där 35-40% av totaltiden utgörs av sistnämnda. Så länge alla är nöjda så är läget gott!

På torget i Bunyola händer det spännande grejor!

De längsta turerna har blivit runt 12 mil långa men med runt 35-40 kg extra och därtill ett rejält vindfång i släptåg så är det inga bekymmer att köra sig trött ändå – det blir liksom vad man gör det till. Fördelen med Mallorca är att de flesta backarna är relativt snälla i lutning och det går dessutom att undvika bergen genom att hålla sig på platten. Vi har dock tillsammans avverkat ett helt gäng av de mer kända backarna, såsom Randa, Sant Salvador, Lluc och Sa Calobra. Allra roligast blir det när den lille supporten i vagnen blir taggad och ropar “heja heja!” varje gång vi passerar någon tysk motionär.

Ekipaget på en typisk Mallorcansk bonnaväg med underlag av bra kvalitet och därtill i princip helt otrafikerad.

Varje träningsläger (cykelresa) har i princip inneburit ett rejält kliv uppåt i form för mig. Initial eufori av miljöombytet, några dagar med sliten och tung kropp och i slutet av resan en kropp som svarar allt bättre. Det kanske inte är så konstigt egentligen då mycket av tillvaron kretsar kring träning – energiintag – återhämtning och så repeat på det. Lägg sedan till att man sällan behöver fundera på hur man ska klä sig och att man inte behöver lägga energi på vardagens övriga energislukande bestyr. Det är min bild av den goda sidan av proffslivet. Utifrån detta har jag inte kunnat undgå att drömma mig bort och fundera på hur bra jag skulle kunna bli om jag kunde leva så en längre tid. Som ren träningsprodukt, med största talang att jag tycker om att träna, så blir ju liksom träningen väldigt avgörande för prestationsförmågan. Rimligtvis borde förbättringskurvan plana ut och därtill formsvackor komma, men hur skulle utvecklingen se ut om tillvaron fick fortsätta så här i mer än 1,5-2 veckor, kanske rent av flera månader? Drömma sig bort får man alltid göra, men med heltidsjobb och familj så kommer det att stanna därvid.