Bockstensturen är med sina 95 km numera den längsta tävlingen i långloppscupen. Banan är dessutom kuperad, så frågan är inte om, utan hur trött man blir.
Energi behövs för att orka trampa fort och länge. Färdkost på bilresan till Varberg på fredagseftermiddagen blev 600 g lösviktsgodis, vilket motsvarar i runda slängar 2400 kcal, dvs en energimängd som räcker nästan hela loppet. Huruvida godis är rätt sätt att fylla depåerna på tvista de lärda, men energidensiteten går det i alla fall inte att klaga på 
Formen inför lördagen var lite osäker, då veckan varit rätt lugn träningsmässigt, men kroppen inte svarat 100%igt på passen.
Då det regnat 70 mm i Varberg under veckan så förväntades leriga stigar, så jag valde att köra med mera fäste bak, dvs RocketRon. Just det hjulet har inte gått så långt och det har varit vissa svårigheter att få det att hålla luft (flytande latex i däcket, ej slang), men fredagkvällens testtur visade att luften stannade kvar.
Starten gick i fint väder vid Varbergs fästning kl 11 på lördagmorgonen. Kroppen svarade bra och jag såg både Micke och Mathias långt fram den första, lättåkta milen. Tidigare år har startfältet spruckit upp i första stigningen efter ca 15 km och detta år var inget undantag. Jag satt på rätt ställe och var med, medan Micke och Mathias hamnade i gruppen bakom. Farten var inte mördande, men tillräcklig för att bakomvarande skulle ha svårt att gå ikapp. Wengelin fick en lucka och gruppen jagade.
Med ett par kilometer kvar till Åkulla 1 så fastnade bakväxeln på största drevet bak och ville inte hoppa ner. Det var bara att stanna och rycka i växeln så att den hoppade ner, och se klungan glida ifrån. Därefter var det bara att gasa på för att ansluta, vilket jag och Erik Karlsson (Alingsås) lyckades med lagom till Åkulla. Strax efter Åkulla kom även Värnamos GP-kanon Peter Gustavsson ikapp. Gruppen bestod då av 10 st åkare – Wengelin, Bleckur, Edin, Flockhart, Alexander Blomqvist, Stefan Carlsson, Byhlinder, Gustavsson, Erik Karlsson och så jag.
I en backe efter Åkulla 1 så stack Wengelin iväg tillsammans med Edin. En stund senare så hade gruppen decimerats och Gustavsson, Karlsson och Blomqvist hade försvunnit. I ett lerhål några kilometer före Åkulla 2 så fick Flockhart stopp och det blev en lucka till framförvarande. Inga bekymmer tänkte jag, Flockhart är en högpresterande kille och det här fixar vi att täppa till. Märkligt nog så hade han dåligt tryck, avståndet framåt ökade och när jag höjde farten så släppte han. Efteråt berättade han att han hade problem med ryggen och därför inte kunde prestera, vilket förklarar saken.
Jag lyckades gå ikapp gruppen, men det kostade på.
Efter Åkulla 2 så kom vi ikapp Edin, som fått släppa Wengelin. Bleckur försökte få gruppen att samarbeta och jag försökte dra mitt strå till stacken, men det hade kostat på att gå ikapp, så jag hade svårt att ens hålla hjul.
I nästkommande stigning så drog Bleckur och Edin iväg. Byhlinder fick växelstrul och fick stanna, men kom ikapp mig och Stefan. Därefter var vi bara 3. Stefan försökte uppmuntra till samarbete oss tre emellan. Han och Byhlinder verkade fräscha, medan jag hade en rejäl svacka och hade svårt att hålla hjul. Mitt bidrag till farthållningen var därför i princip obefintligt. Missnöjet var påtagligt och de stötte flera gånger för att bli av med mig. Jag lyckades dock bita mig kvar, även om jag sladdade några meter bakom. Efter en Enervit Gel så började krafterna återvända och jag kunde börja gå med runt. I ett lerhål på ett hygge med 25 km kvar så valde Stefan att hoppa av och springa runt, medan jag körde rakt igenom. Rätt som det var så låg jag först med Stefan på hjul. Vet inte om Byhlinder fick strul, för det blev lucka till honom och avståndet växte. Stefan och jag fick till ett bra samarbete (i mitt tycke), även om han var den starkare och fick dra mer.
Med 20 km kvar märkte jag att det var oroväckande mjukt i bakdäcket. Pyspunka, skit! Jag höll ihop med Stefan några km till, men fick sen släppa. Det gick tungt och jag fick ta det lugnt i kurvorna eftersom däcket kändes väldigt ostabilt.
Här håller man på att göra ett riktigt bra resultat ett långlopp och så börjar cykeln strula, är inte det typiskt… skulle däcket hålla luften hela vägen till mål, stanna och pumpa eller trycka i en slang?
Jag valde att försöka köra vidare. 15 km kvar och kilometerarna gick väldans långsamt, trots att det var grusväg och platt som en pannkaka. Sista 10 km bjuder på en hel del kalasfina stigar, men stig och kurvor var det sista jag ville ha nu. Att krypköra genom kurvorna och hänga på styret för att avlasta bakhjulet är normalt inte den mest tidseffektiva tekniken, men var nu enda möjligheten för att komma i mål. Oron för att ett gäng skulle komma och köra ikapp bakifrån var påtaglig.
Med 3 km kvar började jag bli övertygad om att det skulle gå att ta sig i mål utan att stanna och visst gick det! Kom i mål som mycket nöjd 5a och väldans glad att cykeln höll ihop till mål. Att jag trots strulet inte tappade en enda placeringar var riktigt skönt, särskilt eftersom det är den bästa placeringen jag fått till!
Wengelin vann storstilat då han, trots krasch med motionär på slutet och hjärnskakning, lyckades hålla undan för Bleckur.
Resultat:
1. Matthias Wengelin – Team Kalas
2. Lars Bleckur – Cykloteket Racing Team
3. Fredrik Edin – Cykloteket Racing Team
4. Stefan Carlsson – Kolmårdens MTB
5. Daniel Brengdahl – CK Hymer
6. Mikael Flockhart – Team Powerbar-RSP
7. Oscar Byhlinder – alltomcykel.se/IK Jarl Rättvik
8. Peter Gustavsson – Värnamo CK
9. Erik Karlsson – Alingsås CK
Tyvärr hade mina klubbkompisar Micke och Mathias inte samma tur. Båda punkade och Mathias drog dessutom av kedjan, vilket gjorde att deras placeringar blev långt ifrån deras kapacitet.
Maria kom 2a i D Sport och fick mest valuta för startavgiften då hon var den av oss som kämpade längst. Hon njöt av punchpralinerna i depåerna, synade backen 3 gånger och kom trött, men nöjd med kämparinsatsen, i mål på 5,40.
)