Känner att det är dags att berätta lite om mitt jobbiga liv som cykelguide på Mallorca, denna pärla i medelhavet. Jag kom hit i torsdags för en dryg vecka sedan och har cyklat långa, hårda pass vareviga dag sedan dess, så idag kände jag att det kanske var läge för en liten vilodag. Benen känns oförskämt pigga vilket gårdagens bergspass vittnade om, men de lär väl inte hålla i en evighet utan vila. Imorgon är det dessutom tänkt att jag skall leda en 20-milarunda kring hela ön. Vädret skall bli strålande, men jag är inte direkt orolig. Under alla de timmar jag nött här hittills i år har jag bara fått regn på mig vid två tillfällen och anser mig bara blivit blöt av den ena skuren… Livet är härligt!

Jag kom som sagt hit på en torsdag och spenderade sedan några dagar med att rekognosera lite på ön med några vänner innan allvaret skulle dra igång. Vi hann med både fyren, Lluc, Piggen och Sollér-passet (samt en hel del mer) på de där dagarna, men så i måndags började jobbet på riktigt. Jag jobbar som guide och leder i princip uteslutande de långa, snabba grupperna. Riktigt, riktigt skoj att få basa och köra med gästerna lite! De verkar gilla det jag gör, för jag har fått både applåder och anmärkningsvärda lovord efter hemkomst.

Jag gillar att vara lekledare, har putsat en hel del på belgiska kedjor för att få dem att flyta snyggt och pressar gärna skiten ur folket i backarna, om jag inte bestämmer mig för att gasa på riktigt förstås… Då kan det bli så att jag slår lite rekord också, som när jag t.ex. gick uppför Sa Calobra för några dagar sedan. Klockan stannade under halvtimman på den 10 km och 682 h.m. långa backen, med lutningar på 11-12% som mest. En fantastiskt bra tid faktiskt, så jag känner mig nöjd och förvissad om att formen är där den skall vara. Det är för övrigt en rysligt fin backe, kanske den finaste som finns, en riktig berg-och-dalbana på cykel.

Backen börjar på toppen, man klättrar några hundra höjdmeter för att nå krönet liksom, sedan bär det utför och när man når havet är det bara att vända och börja klättringen. Lika roligt uppför som utför, nästan!

Backens brantaste parti, omkring tre minuter från toppen när man klättrar…

It goes on, and on, and on, and on…

Backen har dessutom en inbyggd korkskruv, det första eller sista som händer beroende på färdriktning.

Dagarna är ganska väl inrutade här. Upp vid 7:45, frukost vid 8:00, samling 9:30 och avfärd strax därefter. Lunch på något fik längs vägen, oftast i form av café con leche, coca cola och en macka med skinka och ost, oliver, tomat och kanske lite lök. Riktigt gott. Hemkomst beror på gruppens form, rundans distans och antal höjdmeter, väder, vind osv., men oftast är man hemma så att man precis hinner med en snabbdusch innan guidemötet klockan 16:30. Sedan lite slöande fram till kvällsmat 18:00 och sedan kan det vara något föredrag eller liknande vid 19-tiden. Vi har haft Glenn Magnusson hos oss några dagar, så han har bl.a. hållit i några sådana kvällar. Han har f.ö. förhört sig lite om laget och låter hälsa att den om vinner Östgötaloppet är direktkvalificerad till landslaget, så det är bara att gasa på söndag!

Det var lite om livet som det kan te sig när man har det riktigt, riktigt löjligt bra. Hoppas att ni har haft lika varmt och skönt som jag!

Photogenique!

Gött pass, gött väder och gött gäng! Allmänt gött alltså!

Vi var 20 stycken på tisdagspremiären i 17 grader och sol. Jo man tackar!

Här har vi precis testat tävlingsbanan och jag tror inte det dröjer länge innan man är där igen.

Här analyseras Criterium Local.

Jag ville också vara med på bild innan det var dags att springa hem.

I söndags fastnade vi här…

…det gav oss energi hela vägen hit…

…så att vi nästan fick uppleva den här synen…

…lite senare passerade vi denna…

…och där kunde man ha fikat det här…

..och då kunde det bjudits på det här av den den där…

…och efter det kunde vi haft den här medvinden hela vägen hem…

…till skillnad från motvinden som ni ser här.

eller ett klubbmästerskap i sidohistorier….

Ombergsturen i helgen var härlig, men jag överlåter den historien till Mathias som stannade och tog bilder eller Danne som undersökta faunan. Trots det var båda på spets när den hårdaste körningen för dagen var avklarad.

Nåja, mitt humör var i alla fall ett antal snäpp högre än det temporära bråddjup som rådde på lördagsmorgonen. Ett antal lyckade skyltspurter gjorde susen för cykelsuget, men det ska väl tilläggas att Klubbmästaren avstod passet och därmed chansen att utmana pga materialkrångel.

Jag tänkte istället berätta lite om måndagskvällens träningspass. Tillbaka på vinterhojen var det dags för något slags styrkeintervaller. Eller var det det? Kan tyckas lite dumt att ha just det passet mellan söndagens spurtträning till och från Omberg.

Just det, styrkeintervallerna. Tanken var att hitta en lång backe där rätt belastning skulle ge ca 50 rpm sittande. Lång backe? I Linköping? Testade några olika backar förra måndagen, bäst var nog Bergdalsgatan som med ganska jämn lutning gav ungefär en minuts åkning. Ikväll provade jag istället 10 ggr uppför Skogslyckegatan. Svag lutning inledningsvis men senare tillräckligt och trots allt ganska lång.

Hur räknar man då till 10 när man samtidigt ska fokusera på att ta i lagom mycket och göra rörelserna rätt osv? Oftast skulle jag ha svarat genom att ha koll på klockan och på så vis kunna räkna ut hur många intervaller som har avverkats när man tappar räkningen. Den här kvällen ville jag inte titta på klockan av andra skäl, så jag var tvungen att hitta på något annat. Några tips? På forumet har vi tidigare kunnat läsa antydningar till att det är svårt att upprepade gånger räkna till två resp ett, så tio borde väl vara överkurs? Eller? Jag är ju ändå rätt bra på huvudräkning. Halvvägs in i kvällens pass noterade jag (efter att trots allt kollat lite på klockan) att varvet med intervall och återhämtning tog ca 9 minuter och att passet då skulle ta tiden till och från Skogslyckegatan plus 72 minuter. 72? Ja, 8 x 9 är 72, det vet ju alla. Jag räknar inte fel. Fast det skulle ju vara 10 intervaller…..

Lösningen blev att sjunga mig igenom den aktiva vilan kring intervallerna, och valet av sång skulle hjälpa mig att hålla reda på hur många intervaller som var avverkade. Så på väg mot första intervallstarten tänkte jag nynna på Nothing To Fear, men då den är instrumental blev det istället Hero som åtminstone rimmar på Zero.

Första intervallen gick rätt lätt, och det finns många låtar som uttrycker ett. Lite otippat blev det schlager – om det begreppet nu finns kvar – i form av My Number One.

Andra intervallen gick också relativt lätt och två kan också uttryckas med massor av låtar. Två av oss var det första som dök upp, så det fick duga.

Tredje intervallen kändes klart längre än de första två, och nu började det bli svårt. Tre borde vara ett väldigt vanligt tal i låttitlar och texter!?!? Den lätt uttröttade hjärnan fick inte fram något, så jag fick fabricera en. Carolas (I) Evighet – som jag nyligen hörde i en annan intressant och fin tappning – kunde passande nog skrivas om till Treenighet.

Fjärde intrvallen – helt ok. Den här var lätt – 4Ever Young! Självklart!

Femte intervallen – lätt sliten men det tog inte lång tid att hitta låten Fem smutsiga små fingrar.

Sjätte intervallen – tungt, skulle behöva annan sorts fordon för att komma upp lättare. Too sexy for my car! Fast jag kände inte riktigt att jag kunde relatera till texten….

Sjunde intervallen. Jobbigt, jobbigt. Det var mycket lättare när man var 4Ever Young. Låten blev därför självklart Det var bättre förr, Michael B Tretows småfyndiga depologi. Var sjuan kommer in? ”…det blir sju resor värre om en liten stund…”

Åttonde… Orkar inte. Lättare att räkna ner. När jag kommer upp är det bara två kvar! Men en låt med en åtta? Finns det någon bläckfisksång? Valet faller på Eurythmics 1984, kanske med en liten förhoppning om att den trötta hjärnan ska tro att det var nio avklarade intervaller.

Samma hopp om vilseledande när nionde intervallen följs av Pålle Hårdslotts 19. nine – teen, men jag räknar inte fel nu heller. Suck.

Vinglar upp för slutet av den sista intervallen. Den totala belastningen var inte så tuff, men sista halvminuten av varje intervall sätter verkligen press på muskulaturen och muskelfästen och leder.

Låt nummer tio? Behöver inte räknehjälp längre, jag är ju klar! Jag är i MÅL, MÅL, MÅL!

Nu är det bara att hålla tummarna för att benen orkar med en myskväll á la Segersäll.

Och om någon har tips på låtar min trötta hjärna missade i letandet efter räkneassistans hoppas jag ni fyller på i kommentarerna =)

Vi kom fram till slut, men slakten var obarmhärtig och dagens gäng smulades sönder totalt i den än mer obarmhärtiga vinden (sorry). Medvinden var grymt härlig idag! Motvinden har jag förträngt!

Mathias vet hur man fikar!

Jag blev lite trött idag och tappade visst fart lika fort som medvind tog slut villket går att utläsa av siffrorna ovan…

Vad är det som händer? Inte så ofta vi hymeriter stannar och fikar, men nu kan man snart börja kalla det för en vana. Fint väder även denna helg och det var precis att temperaturen hann över nollan innan klockan tio. Därmed var det övervägande del som undvik tungrullande cyklar denna dag, men även två tappra cyklister som inte vill släppa sina vinterhojar!

Dags för fika!

Glada miner!

Fortsatt glädje!

I Borensberg ligger alltså detta fik.

Jakob tar sin fjärde påtår kaffe!

Sedan var det dags att dra vidare.

Ett exempel på hur dagens vyer såg ut.

Totalt var vi åtta stycken, varav två misslyckades med att komma med på dessa kort. Den ena kom iofs med på första bilden, men det var knappt. Den andra sprätte bort sin krafter vid östgötaloppsmålet, så han vek hem där. Kanske var han allt för sugen på att nu vara först över mål där igen…han misslyckades.

Grymt härlig dag med 100 % sol och en lättrullad racer som toppades med en fika i Ulrika!

En bild på Samtliga deltagare från dagens pass. Linslusen Danne upptar dock det mesta av uppmärksamheten.

Annars var allt sig likt, Fält låg ett halvt hjul före i uppförsbackarna trots att jag körde racer och han hade MTB med dubbdäck. Så var det iaf till en början, sen tror jag nästan han var lite trött ett tag, men det kompenserade han med godispåsen som syns på bilden ovan.

Justeringar

Bloggen verkar ha fastnat under jullovet (eller så tränar lagkompisarna så mycket att de inte hinner blogga…), så jag gör ett försök att skrämma liv i den. Första inlägget på länge från min sida blir en återblick på gångna säsongen, 2011, som var ett händelserikt år.

Min säsong 2010 avslutades lite för tidigt, då jag på en mtb-tävling i Huskvarna kraschade och slet av ett ligament till vänster tumme. Det blev gips i 8 veckor och ovanligt lång höstvila.
När jag skulle dra igång träningen i november 2010 så trilskades istället höger knä. Jag har känt av knäet mer och mer de sista åren och det grundar sig i en knäskada jag drog på mig 1999 då jag spelade mycket badminton.
Knäet funkade bra ibland, men ibland fick jag rejält ont knäet svullnade så att jag inte kunde träna den kvalitet och mängd som jag ville.
Efter flera turer med rehab, MR och läkarbesök bestämde jag mig för att genomföra en knäoperation via artroskopi, vilken gjordes i slutet av mars. Detta gjorde att jag missade de flesta tävlingarna i april och maj och även tappade värdefull träning under rehabtiden.

Lagom till SM-linje i slutet av juni började fysiken återfinna sig och därifrån kändes formen hyfsat jämn och bra till säsongsavslutningen. Resultatmässigt gick säsongen, särskilt med tanke på vinterträningen och knäet, klart över förväntan!
De högst prioriterade tävlingarna var loppen i Långloppscupen på mountainbike och jag är nöjd med flera av dem. Topp 10-placeringar på de 5 deltävlingarna från juli och framåt, med 6e-platsen på Ränneslättsturen och 5e-platsen på Bockstensturen som höjdpunkter.

CykelVasan var också en prioriterad tävling, men tyvärr var fysiken inte tillräcklig denna dag, vilket i kombination med för defensiv körning gjorde att jag inte var med när klungan sprack och resultatet blev därefter.

TourOfJämtland var en annan höjdpunkt och en riktigt kul tävling.

Knäet har jag känt av även under säsongen, men det har inte nämnvärt begränsat resultatet på tävlingarna. Efter säsongen har jag funderat på varför det ändå gått så bra som jag tycker att det gjort. Efter SM-linjet så har kroppen mestadels känts relativt fräsch, vilket då står i motsats till seghetskänslan då jag är nedtränad.
Detta tillskrev jag först att jag tränat mindre och haft lägre träningsbelastning, vilket gjort att kroppen varit bättre återhämtad och därför presterat bättre än tidigare år.
När jag sedan summerade träningsåret så visade det sig att jag, tvärtemot vad jag trodde, tränat mer 2011 än tidigare år och detta trots att jag tappat mycket träning under framförallt april-maj pga knäoperationen.
Den fysiska grunden jag lade november-mars var nog bättre än vad jag trodde. Samtidigt finns det andra faktorer som gjort att jag fått bättre balans i livet än tidigare, såsom en trygg livssituation och att jag fått möjligheten att gå ner till 80% arbetstid under tävlingssäsongen. Resultatet av sådana faktorer är svåra att mäta, men har nog stor (positiv) inverkan.

Julaftons morgon är blid
Cyklisten äter sin frukost
Solen lyser över slätten vid
Han beger sig åt sydost
Gröna barr på gran och tall
Vintern har inte hunnit bli så kall
Skogens bäckar porlar högljutt
längs cyklistens julerutt

Juldagens sol lyser skön
Gruskornen knastra och glimma
Tomten undrar nog -Var är snön?
Cyklisten avverkar ännu en timma
Glad att få slippa slask och skur
Glad att få njuta av ännu en tur
Tomtens renar vill ha riktig vinter
Sliter när slädens medar slinter

En annan dag vinden kraftigt viner
Dubben väsnas där cyklisten far
Benen pinas men solen skiner
än är det ganska lång väg kvar
Motvinden tär och orken tryter
Trångmålet passeras – allt bättre flyter
Hjortarna stirrar på hjulens ryttare
Cyklisten ser ner på sin effektmätare…

Snart har ännu en vår-…. förlåt, höstvecka passerat.

Kul pass kors och tvärs på grusvägarna närmast norr och nordväst om stan med Gustaf, Mathias och Danne i tisdags! Lite lerigt på någon väg, men det är smällar man får ta när man vill hitta mark där man aldrig cyklat förut.

Fredagskvällen gav också en kul vägjakt tillsammans med Danne och Mathias, den här gången öster om stan. Helt fantastiskt att hitta nya småvägar i bekanta områden, att se den första kvällsfrosten glimma i grässtråna en fredagskväll och bara trampa och må bra! Dessutom i trevligt sällskap.

Lördagen innebar en upprepning av tidigare helger då jag blir först att släppa och vika ner mig för ett tempo som inte är jättehögt men blir tufft i längden. Åtminstone för mig. Hoppas att passet bjöd på nya trevliga upplevelser för övriga deltagare, även om merparten kände till alla eller de flesta vägarna. Drygt 8 mil och 800 höjdmeter och inget gnäll i klungan =) Vi lyckades iofs komma tillbaka till stan innan regnet kom, det kanske hjälpte. Dessutom kryddades passet av lite nytt sällskap från triatlonvärlden, hoppas ni känner något i benen efter dagens pass!

Nu återstår bara att se om kylan verkligen är på gång eller om vi kan fortsätta fira våra egna hjulaftnar ytterligare några veckor!

Planera inför julen och slipp julstressen, ha hjulkul istället!