Sverigetempot

5
Jul

Start i ett grått och småkallt Riksgränsen för en blandad skara cyklister. Allt från stora delar av toppen i långdistanscyklarsverige till härdade fikarandonneurer till helt nybörjare på långdistans. 46st kom till start och redan i första kurvan var det fullt ös. Första 2h avverkades 79,5km där även ett organiserat pissestopp hanns med. En punka i gruppen gjorde att den ca 18man starka tätgruppen splittrades till mindre formationer. Allt eftersom samlades den gruppen sedan ihop igen och efter 30mil var det återsamlat med 14 cyklister som då varit ute i 9h50m. 40mil passerades på 13h45m och 65mil på dygnet jämnt.


Under kvällen/natten tappade vi 6 cyklister från gruppen pga att de blev slitna i kropp eller knopp. Natten var jobbig med temperaturer på bara några få plusgrader och fuktiga vägbanor plus en rejäl skur. I Sorselse syntes en sorglig syn i den arla morgontimmen när 9 herrar stod huttrande och försökte styra lemmarna till att ta på det sista extra förstärkningsplagget eller försöka få in lite mat i munnen. Härifrån var vi 8 som fortsatte och en stannade liggande invirad i en alu-räddningsfilt för sömn och förhoppning om upptining. I Storuman hittade vi ett hotell och massakrerade deras hotellfrukost, köket fick gå på högvarv för att leverera till hungriga cyklister. Därefter blev det försök till sömn i 1,5h på ett hårt golv vilket gick sådär.


Strax söder om Storuman hade en gasbil vält och vi fick passera under försiktighet trots att vägen var avstängd tack vare hjälpsam ordningsmakt och räddningstjänst. Det sparade oss många mil omväg på grusväg. Milen rullade på och första dagens motvind byttes mot växlande sida med och sida mot. I Dorotea valde 3 i det åtta man starka gänget att ta eget tempo och så var vi 5 i täten efter 80mil. Här fanns sverige 1an (Kalle), 2an och 4an från Paris-Brest-Paris så det var ett starkt gäng! Och det märktes för det spändes vader och pumpades upp rejäl fart fram till Strömsund där det blev kvällsmat innan sista biten till Östersund skulle bemästras. Ovetandes om bansträckningens karaktär som är långa hyggligt branta backar som kommer slag i slag i stort antal var det jobbigt att få börja om på nytt i botten på varje backe, särskilt när solen började gå ner på riktigt för första gången på resan söderut. Vi kom alla slitna in i Östersund och tråcklade oss fram till stämplingen där mat och sömn väntade. Det hade pratats om 1h sömn men jag hade lyckats pruta till 2h och hade gärna sett lite till. Att cykla i mörker eller halvmörker tar mer på krafterna och när temperaturen ligger på bara ett par plusgrader tar leder och luftrör stryk under långvarigt nötande. Vi hostade nästan samtliga en storrökares hesa hosta sedan första dagens ansträngningar och kyliga natt.

Vidare med en oändligt saktfärdig soluppgång i ryggen. Kroppen letade efter solens energi utan att kunna nå dit utan att bara kunna trampa vidare. Söder om Östersund väntar bansträckningens tuffaste parti när Klövsjöhöjden och Vemdalsskalet ska bestigas. Sakta tuffade vi upp och över för att huttra oss ner på andra sidan. Regnet hängde i luften och en termometer visade +2grader. Vi tog oss utan några större stilpoäng över och ner till Vemdalens by för att värma oss med kaffe och bullar på byns mack där en beläst herre föreslog lite fler backar åt oss när vi ändå var i krokarna. Vi tackade dock nej till denna detour denna gång.


Nu väntade återigen stora skogspartier likt de vi passerat från Gällivare och söderut. Linsell passerades innan kosan vändes mot Sveg och lunch. Väl framme var alla utom jag ganska trötta och det beslutades om 1,5h sömn på gräsmattan efter lunchen. Jag som varit extremt sömntrött stora delar från Östersund och fram till Klövsjö men nu fått igång kroppen fick välja på att trumma vidare på egen hand i motvinden eller att titta på moln i en timme, det blev det senare. Hade min GPS funkat kunde valet blivit annorlunda men ville inte heller stöta mig med gruppen utan försöka anpassa för allas bästa.

Efter Sveg fortsatte skogslandskapet på lite mindre vägar tills vi kom ett par mil norr om Älvdalen där vägen var uppriven så att bara uppbyggnaden av sprängsten, småsten och grus blandat var kvar, detta i 18 hemska kilometrar. Alla hade det nog tufft men jag fick gräva extra djupt med ett oläkt och fortfarande öppet köttsår på foten som skakade och skavde upp för varje gupp och sten. Tårarna rann konstant i 10-12km medan jag kunde avlasta en del där det var nerför och lägga all tyngd på händer, rumpa och andra foten istället och ha den skadade fri. Detta var lågpunkten under alla cykelmil jag förtagit mig, ren tortyr!

Ner mot Vansbro började åter sömntröttheten komma smygande i och med att kvällen kom. Jag bestämde mig för att det inte kunde fortsätta så här utan att minst 3h sömn skulle krävas för att kunna vara fortsatt trafiksäker. Detta stärktes ytterligare för mig av att vi blev först att stanna vid en bilolycka med 3mil kvar till nattsömn i Lesjöfors, omtumlande och skrämmande upplevelse som etsade sig fast i minnet. Kalle, Toni och Jonas valde 1h sömn för att sedan fortsätta medan jag och Krister valde 3,5h. Krister hade sedan start haft stora problem med luftvägarna efter en förkylning och sedan tidigare känslig för kyligare väder.

Krister och jag startade i soluppgång och vindstilla. Krister hade sovit dåligt och luftrören var fortfarande inte bra. Efter att ha kämpat i 7-8mil fick han kapitulera och be om paus. Efter en kort andhämtningspaus var vi iväg igen men nu fick jag dra i stort sett hela tiden samtidigt som vinden hade ökat till 8-12m/s rakt i ansiktet enligt väderprognos. Det var bara att tugga på, någon hastighetsmätare hade jag inte sedan länge vilket nog var tur det. I Skövde valde Krister ett tidigt stopp medan jag fortsatte till Ulricehamn 8mil söderut på egen hand. Jag trodde jag skulle hinna undan en annalkande front men fick 2,5h i rejält spöregn istället. Jag var tvungen att fälla in underläppen eftersom det gjorde så ont med spöregnet mot den sönderbrända huden.

Fram kom jag vid strax innan 12 på natten och fick sedan spendera 2h på att få någorlunda torra saker att starta nästa dag i innan jag kunde hälsa kudden välkommen. Det blev 3h sömn innan jag fick beskedet att Krister som skulle mött upp hade väntat in de 3 som vi lämnat efter i Dorotea plus ytterligare 1 som kommit ifatt bakifrån. Således fick jag trampa iväg själv in i de djupa småländska skogarna. Backarna där i kombination med den fortsatt kraftiga motvinden sög energin och snart hade jag tömt alla energidepåer i både packning och kropp. Fick köra på reserven i lusfart samtidigt som jag fick muskelont i höger lår och vänster knäveck. När jag kämpat mig fram till Hyltebruk och inlett operation bånkåterhämtning med en kebabpizza med pommes och extra allt, 1l cola, 140g mjölkchoklad, glass och kaffe släppte värken i knävecket men lårsmärtan bestod. Kändes som en hygglig lårkaka, kroppen blir helt klart ömtålig av dessa påfrestningar och när energin tar slut så blir det extra påtagligt. Gänget om 5 som bildats bakom mig kom inrullade och jag såg ingen poäng i att åka före och slita i motvinden bara för att bli ifattåkt tröttkörd.

Så ut ur Hyltebruk rullade vi ett gäng på 6 som skulle hålla ihop ända in i mål. Det var fina vägar genom bokskogar och över åsar som skulle beåkas in mot mål och den som trott att Skåne är platt får definitivt på skam åtminstone första nordvästra hörnet där det är kuperat så det räcker.  Med en hel del kämpa och slit hängde jag med gruppen över kullarna, hade lätt blivit avhängd om några av de nu starka velat men de satt istället utan fungerade GPSer och med 3 av 7 sidor vägnoter bara i skåne är det ett vågspel att försöka navigera särskilt mot slutet när mörkret faller och det är svårt nog även med GPS skulle det visa sig med 2-3 korta felkörningar.

Gruppen höll ihop och kom in på 112h 30m vilket var en bit över det högt uppsatta målet på 100h men klarade det gamla rekordet på 134h med bred marginal. Nu klarade ingen 100h-målet mycket på grund av den tuffa vinden på hela andra halvan av loppet men även en allt för oorganiserad körning med stenhård körning till och från första 90milen och allt för lite sammanhängade sömn för min del. Jonas Nilsson och Toni Arndt kom in på 106h 30m på delad första plats medan Kalle kom in som 3a på 111h 20m efter att ha fått släppa förstagruppen med 25mil kvar när ett knä slutade fungera.

Ett sådant här lopp är en riktig bergodalbana på många plan. Näringsmässigt gäller det att fylla på kontinuerligt, detsamma gäller sömn/vilokontot. Sen måste man hela tiden tänka på att byta position på cykeln för att inte få överbelastningar, skav eller domningar. Ont kommer alla få någonstans, hur man hanterar och klarar det är det som avgör om kroppen håller hela vägen. Sen är det motivationen som drivs av känslan i kroppen, humör och kämpaglöd. Det är omöjligt att vara på topp hela tiden men måste hela tiden akta sig för att falla ner för djupt i dalarna. Detta är det tuffaste med snabb/tävlingsrandoneé och jag var inte helt förberedd på hur tufft det skulle vara, det kommer jag vara nästa gång!

Henrik

Kommentarer

Tack för det Henrik. Hade koll på läget via CK Distans’s blog.
Hoppas kroppen har återhämtat sig.

Tony    (2012-07-06 kl 21:47)

Kul läsning stark cyklat// Robban

Robban    (2012-07-06 kl 23:19)

Kul att läsa och kan bara instämma i att det var starkt kört (gäller alla som körde – det är inget man gör bara så där) – ni är värda all beundran för utförd prestation. Bara att konstatera att du haft en brant utvecklingskurva sedan vi körde Örebros 60-milare tillsammans för några år sedan./PO

PO Eriksson    (2012-07-10 kl 14:24)

Det är trevligt att läsa alla dessa Sverigetempo berättelserna speciellt när man själv deltagit i loppet. Det finns mycket “matnyttigt” i berättelserna . Jag var nybörjare medan ni har mycket erfarenhet av liknande lopp. Jag vill gärna cykla Sverigetempot igen och då går det förhoppningsvis bättre.
A Harjula

Arvo harjula    (2012-07-17 kl 16:26)